Om ni också vill hjälpa till att få 95 barn vaccinerade måste ni  pinga Twingly då ni bloggat! 

På Facebook hade Unicef skrivit att om man bloggar kan man hjälpa till att vaccinera 95 barn mot stelkramp. Då tänkte jag att jag var tvungen att göra det här på direkten. 

 Foto: © UNICEF/Asselin

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser  till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin.

Just nu sitter jag och kollar igenom bilder som jag inte sett sen dom togs alltså i somras xD Detta var ett av de få tillfällen som mina föräldrar fick låna mig i somras, då jag spenderade den mesta av sommartiden hos och med min Emelie

Tänkte lägga ut några bilder från när jag, mor och far besökte gården Mårbacka där Selma Lagerlöf är uppvuxen :)

Här har vi själva huset där många kända värk är författade.

Det fanns även en liten "lund" som man kunde gå in i på gården, denna lund sägs ska ha varit en av Selmas favoritplatser 

Det fanns även mängder med vackra blommor i den enormt stora och fina trädgården :)

//Elin

-- The Gay Way --

Idag har jag pluggat, inte så roligt kanske men ett illa tvunget :P efter pluggandet tyckte jag i allafall att jag förtjänade något roligt så jag satte igång med att baka :) blev en VÄLDIGT (enligt) mig fin kaka, och snart ska jag och mamma smaka på den också :) För att ni själva ska kunna baka den så lägger jag ut receptet på den samt bild :) 

Lycka till :D

Äppelkaka

(även recept med glutenfritt mjöl och laktosfri mjölk)

Ingredienser:

   Sockerkaka:

• 100 g flytande eller smältsmör
• 2 dl strösocker
• 2 tsk bakpulver
• 1 st ägg
• 4 dl vetemjöl ( jag tog dock 4.5 dl glutenfritt mjöl)
• 1.5 dl mjölk (jag tog laktosfrimjölk)

    Fyllning:

• 2-3 st äpplen
• 2 msk strösocker
• 0.5 msk kanel

 Utrustning du behöver:

• 1 st form med löstagbar kant / springform ca 22 cm i diameter

   Utrustning som är bra att ha:

• elvisp

    Gör så här:

• Låt smöret bli rumsvarmt. Smöra och bröa en rund ugnsform med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter.
• Rör smör och socker, använd gärna elvisp som du kan använda genom hela receptet.
• Tillsätt bakpulver och ägg och rör till en jämn smet.
• Tillsätt vetemjöl och mjölken. Rör snabbt ihop till en jämn smet. Rör inte längre än att det är blandat.
• Häll smeten i den smorda och bröade formen. Bred försiktigt ut smeten så den är någorlunda jämnt fördelad.
• Skala äpplen och skär i mindre bitar. Blanda socker och kanel i en djup tallrik och lägg i äppelbitarna och rör runt tills äppelbitarna sugit upp så mycket som möjligt.
• Tryck ner äppelklyftorna i sockerkakan. Om det blir socker och kanel över - strö över kakan.
• Grädda i 175°C i nedre delen av ugnen, ca 45 minuter.

Idag har alla årstider tagit plats i Kalmar. Det började med sommerväder (sommar) imorse, var nära att jag bara cykla till skolan i tröja. Tur att jag tog med mig en jacka. För när jag gick ut och skulle hem började först att ösregna och blåsa ( höst) efter det följde att allt blev vitt, himlen blev grå och man såg knappt framför sig för det hagla så mycket. De minste haglen var som pärlsocker och i vinden kändes de ordentligt. En bit ytterligare började det snöa (Vinter). 

Så här såg jag ut när jag kom hem och då hade ändå snön tinat bort ...

gick inte att rotera...

När jag kom in märkte jag också att temperaturen hade sjunkigt från 13,5 + till 0,5 +. Inte konstigt att jag frös.

Det första jag gjorde var att slänga mig i duschen i försök att tina upp, men är fortfarande genomfrusen...

Nu ser jag att våren har kommit tillbaka men undra hur länge det vara när grå moln rullar in,  iaf jag ska plugga lite till inlämningen idag. Längtar inte till jag måste ut igen...

//Emelie

--The Gay Way-- 

Såg precis mig själv i spegeln och idag såg jag precis ut som jag känner mig, som skit. Jag har aldrig någonsin varit bakfull, men om jag skulle föreställa mig hur det känns så skulle det vara som jag känner mig idag. Huvudet är tungt och så väldigt segt...

Min älskling sa att hon skulle vilja ge mig en kyss och väcka mig ;)

men tyvärr är hon inte här...

Så jag får allt klara mig själv. Därmed tänkte jag skapa en illusion av att jag är vaken i alla fall, dvs. sminka mig, det funkar ibland, men inte idag.

Mitt sista mål till att bli pigg är att jag ska ta mig till gymmet / simhallen och köra spinning och simma en sväng, men det är inte förrän kl. 17 så fram tills dess får jag helt enkelt bita ihop.

Jag undrar om jag är så seg för att jag inte ätit något godis på flera dagar och att min hjärna nu ställt in sig på att behöva godis, något som den inte brukar få, men innan påsk unnande jag mig lite godis för att väcka hjärnan när jag plugga, vill inte sträcka mig till det igen... För egentligen tycker jag inte ens om godis.  

//Emelie

--The Gay Way--

Just nu ligger jag och kollar på lite bilder som Emelie tog på mig i vintras när jag var där. Otroligt nog så kom det faktiskt snö i Kalmar också....tillslut xD  

Jag fick som vanligt agera modell medan Emelie står bakom kameran, men jag säger bara en sak, nästa år, då är det JAG som står bakom kameran så jag får lite fina bilder på Emelie att visa er, samt att spara själv ;)

Kärleken är alltid på topp för oss två <3  

//Elin 

-- The Gay Way --

Emelie är här igen, Elin vill meddela att hon lever, hör henne via telefon så jag kan bekräfta det.

Idag var däremot inte min inspiration på topp så istället för ett normalt blogg inlägg, får ni en novell som jag tävlade med i Corren för några somrar sen. Det gick inte så bra att den publicerades i tidningen som topp 3 gjorde men ni kan få läsa den om ni vill här kommer den: 

Fågelskrämman

Fågelskrämman såg ned med sina döda ögon och granskade omgivningen. Omnejden hade en gång varit närande, levande, men nu sedan länge död. Fält och åter fält av gulnande döende vegetation Vissnande grässtrån böjde sig i den torra kalla vinden, som för att visa deras undergivenhet mot högre makter. Så som det verkade, visade de, undergivenhet mot Fågelskrämman. För det här var Fågelskrämmans domän, dess rike, inget kunde rå på den, den var oövervinnelig. Ingen brukade längre denna mark, det hade Fågelskrämman sett till, för det var så den ville ha det, den ville sprida död och förödelse. För både växter människor och djur som vågade sig i närheten.

Det var i alla fall så som man sa, de som hade flytt innan det var försent. För en utomstående låter det helt absurt. En Fågelskrämma är ett dött ting, den har ingen vilja, ingen egen handlingskraft. Men en utomstående hade inte sett det som befolkningen i byn hade sett, inte heller hade en utomstående upplevt vad de upplevt och förlorat det de förlorat.

Så som många andra trodde jag på det realistiska det logiska, det rationella, inte fablerna andra kokat ihop för att förklara missväxt och andra missöden som inträffat samma lilla by befolkning. Som nyanländ skribent kom jag till platsen för att gå till botten med det och helt avkasta "teorin" om att denna fågelskrämma kunde rå på liv och orsaka död. Redan vid den första gärdsgården in mot byn möttes jag av män, kvinnor och barn som rådde mig att ge mig av innan Fågelskrämman fick sitt fästa om mig också. Liksom de jag mött på de döende fälten in mot byn försäkrat mig samma sak, om jag inte gav mig av nu skulle deras olycka drabba även mig. Självfallet tog jag det dessa varningar inte på allvar.  Upplysningen och realismen verkade helt ha hoppat över denna lilla by i mellersta Östergötland och de gått direkt in i romantiken, där döda ting får liv, precis som Frankensteins monster.

Innan Fågelskrämman slagit sina klor i byn hade den varit välmående, trots dess ringa storlek på 500 personer, med tiden hade de fått det allt sämre och sämre att klara sig. Vissa hade flytt, andra hade olycksaligt gått deras öde till mötes. Ofta var det de yngre som försvann först. De klarade inte av svälten. Ungdomar hade flytt, till orter där deras överlevnads chans var större. Andra hade stannat och det hade de fått betala ett högt pris för.

Marken var i stort sett död, det såg alla, inte en levande organism fanns att finna i Fågelskrämmans domän. Människor är segare än växter men nu hade även de fått bita i gräset.  

Väl framme i byn var de allt annat än välkomnande. De ville inte ha mig här. De ville inte ha ansvaret för ännu ett liv som fågelskrämman i vilken sekund som helst kan släcka. Jag försökte mig på att förklara för dem att fågelskrämman inte var någonting annat än vidskepelse. Tror ni de lyssnade? Inte då. De var alla övertygade och menade att de hade sett med egna ögon vad den var i stånd till.

– Vi har sett våra barn och gamla dö, vi har sett hur själva jorden äter upp sina egna växter, så du ska inte komma hit och säga vad vi ska och inte ska tro.

Självklart var jag övertygad liksom alla 25 åringar att de vet allt om världen och vad den rymmer och sådan övernaturlighet finns det inte den minsta plats för i min världsbild. Vi satt runt härden i en av de största stugorna i byn, för fast de alla ville ha mig därifrån ville alla träffa mig. Men mest av allt tror jag de fascinerades av min kamera. De förstod inte att jag som kunde tro att en liten låda kunde ge bilder inte kunde tro på fågelskrämmans makt, jag insåg att det skulle vara lönlöst att förklara att det fanns en vetenskaplig förklaring till hur kameran kunde fånga världen, så på det faktumet gav jag upp. Istället började jag höra mig för om när allt det här "onda" hade börjat? Jo, men självfallet då de satte en ny fågelskrämma på åkrarna. När jag fråga hur fågelskrämman möjligen kunde vara i stånd till allt detta blev det tyst.

Rätt som det var började den äldste i byn att tala

Alltid en viskande skugga, svepen i mörkrets mantel, lurar, vittrar i de mörkaste vrår.

Dväljs i mörkret, letandes efter nästa att offra till deras oheliga mission.

solljuset förslavar dem med dess närvaro, att aldrig känna solens bländade strålar är de fördömda till.

De finns alltid där, här, omringar vår essens, deras mission att tömma och döda, långsamt dra livet ur vart enda en av deras offer. Enda tills, slutet av allt har ankommit, när det inte finns något kvar, inget liv, ingen ande, ingen själv, inget blod. Enbart död, förruttnelse och destruktion. Då de avslutat vad deras cirkulära kretslopp innefattar, blod, död och mörker, blod död och mörker, blod, död och mörker. Att aldrig finna ro, aldrig finna ett slut. De är de viskande skuggorna i natten.

Deras ursprung är mörkare än något annat i alla världars historia, de lever i vår. De söker sig till natten, där känner de en gemenskap. De törstar efter blod, deras livskraft. Att stjäla liv är inget obekant för dessa varelser. Våra liv.

Tiden hade sedan länge flutit ihop och jag visste inte längre hur länge jag befunnit mig i byn, eller varför jag kommit dit från första början. Allt jag kände var plågor, allt jag någonsin upplevt hade nu omvandlats till kringelkrokar av plågor. Vem är jag? Den frågan är väl aldrig egentligen lätt att svara på, men nu kunde jag inte minnas den första sak om mig själv. Allt jag visste var plågor. Allt jag kände var plågor. Borta fanns allt hopp om att plågorna en dag skulle ta slut.

Utan att veta vart jag var på väg, rörde sig fötterna framåt och den torra spruckna grusgången, efter att regnet allt för länge slutat sprida sin livsglädje över byn, gruset knastrade och stenar som lossnade rullade längs med fötterna, som fortfarande var styrda framåt. Varför? det var en bra fråga som jag inte ens orkade ställa mig själv. Jag hade ingen aning det enda jag visste var att jag var tvungen att fortsätta framåt. Här kunde jag inte stanna kvar i denna döda by, jag såg mig omkring och inte en enda levande själ syntes till. Var är alla? Husen stod med öppna munnar undrandes var deras ägare befann sig. Inget levande fanns kvar inga människor, inga djur, ingenting.  Fötterna rörde sig utan egen vilja, de bara fortsatte och fortsatte i lommande takt. För hela kroppen värkte, helst ville jag bara lägga mig ner på det torra gruset och och sjunka in i livscykeln, att stunden var kommen att ge liv åt andra, om min hjärna i denna stund varit med mig skulle jag frågat mig själv om det här var fågelskrämmans vilja eller om jag drabbats av någon akut dödlig fysisk och psykisk sjukdom. För det var inte bara i kroppen ärren satt utan också i själen: eller om det bara var hjärnan som spelade detta trick mot mig, fast det kändes det inte som.

Det kändes som jag var närmare 100 år istället för 25, för varenda muskel och sena i min kropp värkte och skrek, om det var för att få uppmärksamhet eller om det bara var den sista plågan här i livet. Utan närmare eftertanke befann jag mig på fälten. Borta vid horisonten såg jag en figur avteckna sig, kanske var jag inte ensam kvar? Trots att hela kroppen skrek, bönade och bad om att aldrig behöva röra sig igen börjar jag springa, det torra gräset rev mina bara ben och rännilar utav blod avtecknade sig mot det bleka, dödsbleka benen. Ju närmre jag kom desto större och större blev gestalten, och plattformen den stod på lika så. Nu var jag riktigt nära och dess avtecknad var gigantiskt. Då ser jag upp och möter deras döda ögon och kan inte göra annat än att falla ner på knä, knäna skar sig på vassa stenar och hela benen hade förvandlades till röda. jag kände det inte, det var inte värre än smärtan som jag redan kände.

Framför altaret till döden låg jag på knä. Runt mig låg redan döda kroppar, från växter, djur, gamla, vuxna, ungdomar och barn, alla med tärda ansikten som fått utstå stor smärta. Det var dit jag hade kommit. Till att möta döden. Till helvetet i denna by, helvetet på jorden.

Fågelskrämman var paralyserande. Den förstenade deras offer så att de inte skulle kunna göra något motstånd. Först stelna benen, det var det som orsakat att jag föll ner på knä. Det är ju smart. Avskärma flyktvägen, inte genom att bygga hinder utan orsaka dem inom de själva. Fågelskrämman stod på ett podium av stenar, ögonen som ännu inte nått förstening, ser en sten framför mig som inte är lika slät som den andra, utan repig, armarna följde mig fortfarande till viss del. Magin ur fågelskrämmans ögon var ännu inte starkare än mig. Handen borstar försiktigt bort täcket av damm som skapats ovanför dess yta. Mina ögon möter runor.

Varenda en vet ju att runor är fyllda med hednisk magi! Och högen med stenar... EN SKEPPSÄTTNING! FÅGELSKRÄMMAN STÅR PÅ EN GRAV!

Det är inte fågelskrämman i sig som är ond utan det som finns begravt i röset under. Det som störts då byn byggde sin fågelskrämma ovan på hedniska gravar. Andar som störts i deras oändliga vila och törstat efter blod. Törstat efter tillräcklig livskraft för att än en gång beträda denna jord och stiga upp ur dödsriket.

Millimeter för millimeter, centimeter för centimeter drar jag mig uppför stenarna mot fågelskrämman. Kraften sinar för varje sekund, jag kan bara hoppas att tiden räcker till för att uträtta det som ska uträttas. Men det tvivlar jag på, inte desto mindre måste jag försöka, jag kan inte ge upp och lämna senare generationer åt deras öde, jag måste göra min del, jag måste ta mitt ansvar, hur ska jag annars kunna räkna med senare att de ska ta deras.. Vid toppen av röset ramlar ögonlocken ihop, men en stor kraftansträngning tvingar jag dem upp, tvingar dem att se, tvingar händerna greppa, armarna att lyfta och benen att stå. Benen är ostadiga, armarna skakar och händerna slinter med all kraft som finns kvar i mig. den kraften fågelskrämman inte än tagit från kastar jag ner den från röset i en sista kraft ansträngning. Ännu igen faller jag ner på knä, denna gång följer armbågarna tätt därefter. Jag försöker resa mig igen. Men ingen kraft finns kvar. Den är all slut, den lyckades ändå, fågelskrämman över manövrerade mig, men inte innan jag över manövrerade den. Jag vann tänker jag. Jag vann. Aldrig igen ska detta land få terroriseras. I nästa andetag blir allt svart. Och den uttömda kroppen andas inte mer. Så kom Fågelskrämman till sitt slut.

// Emelie 

--The Gay Way--